Energy? out of order!!
idag är en sådan dag som man knappt kan sitta still, har varit i farten sen jag klev upp i princip... har plockat i ordning, våtdammat över allt, dammsugit och skurat samtliga rum på nerevåningen och plockat i ordning i barnen smått kaotiska rum på övervåningen.. samtidigt har jag kört igång tvättmaskinen, torktumlaren och diskmaskinen. lagat potatis, stekt fläsk och brunsås till barnen, vispat i ordning både chokladpudding och vispgrädde till efterrätt.
funderar nu på vad jag ska göra?
energin har inte riktigt tagit slut,..
i eftermiddag ska jag på besök till MVC... eller MVM (mödravårdsmottagningen) som det nu heter...
nej jag är inte gravid... ska ta ett ruskigt cellprov... aldrig roligt att görat men nödvändigt.
hur kan jag sammanfatta tiden som har gått,
det är som´slutet av en bergodalbana, tåget och tiden saktar in, men man vet samtidigt inte eller kan lita på fall tåget kommer stanna eller ifall, det kommer ta fart igen, rusa förbi stoppet och ta sig en extra runda på den skräckinjagande banan.
fråga mig inte vad det betyder, orden dök upp i huvudet och jag skrev ner dem, men betydelsen av dem orkar jag inte gå igenom, eller ens fundera vad de betyder.
det sammanfattar nog en hel del hur mitt liv ser ut för tillfället, vissa saker orkar man inte riva i och fundera över o´för man måste ha energi nog till att klara dagarna och kunna ta hand om de 4 människor som betyder mer än själva livet för mig.
jag är i rörelse, jag lever, jag kan känna glädje, men samtidigt känns det som om vissa saker inte berör mig, jag blir inte sårad... tror nog att jag blirivt sårad till max så jag inte kan känna känskor som ledsamhet längre.. kanske för att jag är i ett konstant plan av sorg?
men jag kan känna ilska, ilska över att bara bli tagen för given och att jag ska reda upp saker och ting.
ilska över att jag är den som måste stå ut med konsekvenserna av en annan persons egoistiska handlande.
samtidigt lever hoppet om en bättre framtid, förbannade HOPP! va fan har vi det för, enklare hade varit om logiken fick bestämma!
det är iaf över 90 dagar sedan mitt liv trampades sönder, dessa 90 dagar har varit väldigt upp och ner. det har varit massor med ilska, sorg, bitterhet, raseri, förödmjukelse, självinsikt.
samtidigt på dessa 90 dagar har jag vuxit som människa, jag vet vad jag är kapabel till att klara.
jag vet att personen som gjort oss detta, ångrar sig, vill bättra sig och bli en normal människa igen, men hur lämnar man det bara bakom sig?
jag känner att det nog är alltför lätt at tbara släppa och strunta i det som varit... men vad stoppar då mot att det kan hända igen?
vad händer med mig om jag blir utsatt för det igen? och hur kan jag förklara för barnen varför jag gav upp eller varför jag tillät ...
ja frågorna är inte enkla... mitt liv är inte enkelt. det brukar inte livet med en missbrukare vara.
något jag fortfarande frågar mig själv är va f-n jag inte såg något för, jag är så j-la patetisk.
vet att ofta sugs all energi ut från mig och jag orkar absolut ingenting! men i dag är ett undantag har massor med energi i dag och ska passa på att ta vara på det!!
kram på er alla som orkar läsa om mitt patetiska liv <3
funderar nu på vad jag ska göra?
energin har inte riktigt tagit slut,..
i eftermiddag ska jag på besök till MVC... eller MVM (mödravårdsmottagningen) som det nu heter...
nej jag är inte gravid... ska ta ett ruskigt cellprov... aldrig roligt att görat men nödvändigt.
hur kan jag sammanfatta tiden som har gått,
det är som´slutet av en bergodalbana, tåget och tiden saktar in, men man vet samtidigt inte eller kan lita på fall tåget kommer stanna eller ifall, det kommer ta fart igen, rusa förbi stoppet och ta sig en extra runda på den skräckinjagande banan.
fråga mig inte vad det betyder, orden dök upp i huvudet och jag skrev ner dem, men betydelsen av dem orkar jag inte gå igenom, eller ens fundera vad de betyder.
det sammanfattar nog en hel del hur mitt liv ser ut för tillfället, vissa saker orkar man inte riva i och fundera över o´för man måste ha energi nog till att klara dagarna och kunna ta hand om de 4 människor som betyder mer än själva livet för mig.
jag är i rörelse, jag lever, jag kan känna glädje, men samtidigt känns det som om vissa saker inte berör mig, jag blir inte sårad... tror nog att jag blirivt sårad till max så jag inte kan känna känskor som ledsamhet längre.. kanske för att jag är i ett konstant plan av sorg?
men jag kan känna ilska, ilska över att bara bli tagen för given och att jag ska reda upp saker och ting.
ilska över att jag är den som måste stå ut med konsekvenserna av en annan persons egoistiska handlande.
samtidigt lever hoppet om en bättre framtid, förbannade HOPP! va fan har vi det för, enklare hade varit om logiken fick bestämma!
det är iaf över 90 dagar sedan mitt liv trampades sönder, dessa 90 dagar har varit väldigt upp och ner. det har varit massor med ilska, sorg, bitterhet, raseri, förödmjukelse, självinsikt.
samtidigt på dessa 90 dagar har jag vuxit som människa, jag vet vad jag är kapabel till att klara.
jag vet att personen som gjort oss detta, ångrar sig, vill bättra sig och bli en normal människa igen, men hur lämnar man det bara bakom sig?
jag känner att det nog är alltför lätt at tbara släppa och strunta i det som varit... men vad stoppar då mot att det kan hända igen?
vad händer med mig om jag blir utsatt för det igen? och hur kan jag förklara för barnen varför jag gav upp eller varför jag tillät ...
ja frågorna är inte enkla... mitt liv är inte enkelt. det brukar inte livet med en missbrukare vara.
något jag fortfarande frågar mig själv är va f-n jag inte såg något för, jag är så j-la patetisk.
vet att ofta sugs all energi ut från mig och jag orkar absolut ingenting! men i dag är ett undantag har massor med energi i dag och ska passa på att ta vara på det!!
kram på er alla som orkar läsa om mitt patetiska liv <3
