livet
"Lev livet för fan, innan fan lever livet med dig"
livet är upp och ner, bak och fram, in och utvänt.
det är bara att inse, att livet aldrig blir som man tänkt det. Att man aldrig kan förutse hur livet ska bli och hur det kommer att utstaka sig.
just nu känns det som att livet verkligen har svikit mig, eller om det helt enkelt är något som jag måste gå igenom och ta vara på lärdomen det ger.
jag tror verkligen på karma... men har jag verkligen varit så gemen, elak och egoistisk?
nu har det gått en tid sen bombnedslaget som slog sönder varje normal del och tanke om mitt liv.
eller den lögn som jag trodde var mitt liv. Har nu kunnat börja realisera och succesivt börja bearbeta och katalogisera händelsen och händelser i livet. det är allt annat än lätt och jag hade gärna varit utan denna process. men om man nu ska se det ur sidan som gäller lärandet
lärt mig följande.
*livet blir aldrig vad du tror och hoppas det blir-
* Den enda du kan lita på är dig själv
- och inte ens det är säkert i alla lägen
* låt aldrig någon komma dig in på livet, det gör allderles för ont
men varför ger inte hjärtat sig? hur många smällar ska man gå på och hur mkt ska man orka innan hjärtat ger upp? känns som om jag slits itu, hjärtat och kärleken står i ena hörnet och drar allt vad det kan, medans hjärnan och förnuftet står i andra, jag är ett jäkla dragkamps snöre som snart går av på mitten.
Allt medans tiden går så har jag iaf kommit ur de flesta faser i sorgarbetet.
den förlamande delen där man inte kan fatta,
den delen där du försöker förneka
tillslut kommer du in i fasen där du börjar begripa, där du börjar inse vidden av det och vad som skulle kunnat ske.
sorgen där du inser alla negativa känslor som finns, börjar bli din vardag.
under den tiden så börjar härnan stänga av så man inte förgås av sorg, en ren självbevarelse drift helt enkelt.
saker som förut var så självklara, som att le, skratta och få i sig mat ter sig som enorma berg att klättra över. helt plötsligt kan det gå dagar och när man börja fundera i hur mkt man får i dig? man är tvungen att tvinga i sig mat, för man vet att kroppen kräver det, men inget smakar längre.'
samtidigt som kroppen börjar stänga av känslorna så börjar också hoppet ta sig fram, hoppet om att allting bara var en dröm och att allting skulle kunna bli som normalt. det dumma hoppet är beredd att försöka glömma och förlåta för att det ska bli bra!
jag försöker finnas till där för alla, främst för mina barn men också finnas till där även för den som jag blivit så grymt sviken av. jag kan inte bara tänka på mig själv och mina egna känslor, jag måste tänka på dem som betyder allt för mig, det alltet som finns kvar. jag måste försöka vara stark, klara mig själv och mina barn. klara av alla dagens göromål och allt runt omkring.Även om det känns att ibland skulle det vara bra att bara fokusera på mig själv, och bara släppa ut alla hämningar och all gråt. Släppa alla spärrar och speciellt till den dödssårade lilla människan som jag vet har låst in sig längst inne i mitt hjärta. men samtidigt är det skönt att slippa möta den sidan av mig själv. och blandannat därför är det skönt att ha massor att göra.
de första dagarna/veckorna. ville jag ha massor med folk omkrng mig.ville ha massor med saker att göra bara för att hålla tankarna borta.
jag tror inte att det fanns ett enda litet ställe i huset som inte var grejat och städat i, när tvätten tog slut, så bytte jag i sängarna bara för att få tvätt. men när ma byter sängkläder upp till 3 gånger samma vecka så är det ofta inget som behövs utan är bara en patetisk ursäkt för att slippa ha lite att göra.
nägot som jag i´nte gjorde och något somjag kanske hade behov av att göra var att träna. men en envis förkylning har gjort att jag inte har kunnat träna på överen månad.klart att är man nere psykiskt så har kroppen inget att hitta ork med att bli frisk med heller.
nu 1 månad efter bomben som förstörde så mkt, är jag fortfarande i mina "sinnes fulla bruk"
känner att det inte är mkt som kan förstöra min sinnesnärvaro.
jag har lärt mig, mkt. det är inte så svårt att vara själv. dagarna fylls av sig själva. jag har tid till mina barn och kvällarna de som är jobbigast, gå rätt fort när man fyller dem med ett par filmer,
men detta är egentligen inte livet som jag vill ha det, det är en stor del av vårt liv som saknas.
hade denna människan som saknas inte varit underbar och varit en så stor del av vårt liv, så hade det inte varit så här oerhört jobbigt.
jag vet att på någotvis går livet vidare och i vårt fall så återstår det att se hur livet framstakar för väg,
men en sak som är säker är att jag har de mest otroigt underbara barn som finns och jag gör verkligen allt för dem.
jag hoppas också att resten med löser sig. men den delen är inte längre upp till mig. den måste själv göra de rätta besluten och hitta orken och styrkan till att göra det som är bäst.
