trollungarnasmamma

världen kan vara underbar och vissa lever hela livet i
lyckorus utan att ens tänka på att lyckan är en skör känsla som lätt kan bytas ut mot ångest, rädsla och oro.

Från sekunden man får reda på att man är gravid och tro mig jag har varit det 3 gånger, blir man först överlycklig. men mitt i all lycka början oron och rädslan för missfall komma, när sen missfalls veckorna är över byts rädsaln ut mot att barnet kanske inte har det bra, att det ska vara sjukt/  sakna armar och ben men samtidigt finns risken att förlora barnet. ända fram tills förlossningen går olika rädslor som avlöser varandra och gör att man går i ett ständigt orosmoln samtidigt som man är lycklig!
när sen bebisen kommer ut så borde man ju släppa all oro! man har ju fått ett friskt barn som lever, har alla lemmar i behåll... men inte, då är oron om att barnet inte äter som det ska, har den bajsat..varför skriker han*/hon och den största rädslan av alla plötslig spädbarns död. och oron blir inte mindre ju äldre barnet blir... det finns alltid nya saker att oroa sig för-

det är som många mammor har sagt innan mig, "från den dag du fött barn har du ditt hjärta springandes utanför kroppen resten av livet."

men nog skrivet av barn oro, det var inte riktigt det jag skulle skriva om idag.

men för att spinna lite på ovanskrivna, så trodde jag veerkligen att jag levde lugnt och nu när Patrik inte längre jobbar innom taxi så trodde jag att jag skulle bli lite lugnare. genom att han var ute i trafiken varje dag, så väntade man bara på samtalet som skulle  komma; Patrik har krockat på jobbet!
det skulle vara den ultimala oron.
men han fick jobb för en månad sedan som anläggare igen så tänkte jag att va skönt, inte lika mkt ute i trafiken, inte så lång resväg (risken att somna bakom ratten minskar väsentligt)

men i förrgår ringde Patrik, okej ingen ovanlighet han brukar ringa flera gånger per dag och kolla hur det är och prata lite om allt och inget:-)
Så fort jag hörde hans röst, hörde jag att det var något allvarligt.

"jag ligger på akuten!" hela mitt hjärta stannade och jag blev allderles iskall!
"lever du!, är du intakt!" var frågor jag bara ville skrika ut.
men för barnens skull så var jag tvungen att sansa mig och  fråga honom lugnt var han gjort.

han hade blivit nerknuffad av grävmaskinen med ett gutjärnsrör på så han tappade balansen, ramlade 2 meter ner och ramlade rakt på ryggen. han hade blivit medvetslös en stund av smällen och de andra gubbarna i arbetsaget hade varit tvugna att hjälpa honom upp och köra honom till akuten. han hade så ont i ryggen att han inte kunde gå.
tur i oturen att han ramlade där han gjorde, hade han landat lite mer åt ena sidan hade han spräckt skallen på gutjärnsröret som låg i gropen!'
han skulle få ligga inne på KAVA för observation över natten.

töntig som jag är så ville jag förvissa mig om att han verkligen var levande, så jag anncharlotte och Nathe åkte iväg till skövde, medans farmor passade barnen.

vilken lättnad det blev när jag äntligen fick se honom och se att han levde! Min älskade livskamrat skulle inte lämna mig!

kvällen blev väldigt lång och jag ahde svårt att somna utan min älskade sovande brevid mig, jag knyckte in Liam till min säng så att jag slapp ligga själv, längtade bara tills dagen efter och att Patrik skulle komma hem  igen!

dagen efter lämnade jag Liam utan problem på dagis, och vid 10.30 kommer Stina, Åke och deras dotter hem. Tack för ert besök! utan er vat jag inte hur jag hade klart dagen utan att grubbla ihjäl mig!

vid 15-16 kommer min älskling gående utanför fönstret! lyckan är obeskrivlig! han är äntligen hemma hos mig igen.

olyckan gav mig en regäl tankeställare; olyckor händer jätte lätt och man kan oftast inte göra så mkt åt det som står skrivet i ödet. men något man kan göra är att låta bli att gräla för ingenting. sluta irritera sig på saker man inte kan göra något åt.
skiljs inte som ovänner efter ett gräl och somna inte osams.
var istället tacksam för varje extra ögonblick ni får tillsammans.
man vet aldrig när det tar slut och då är det försent!
man kan inte säga förlåt till någon som inte hör mer, man kan inte visa hur ledsen man är för någon som inte längre ser och man kan inte kyssa någon förlåt eller krama någon som inte kan känna något!





Patrik jag älskar dig av hela mitt hjärta <3